Beyra Grande Reserva 2018 i trækasse

Flaskehalsen

Det är rätt otroligt hur Rui Roboredo Madeira imponerar på mig med nästan allt som kommer därifrån. Den portugisiska vingården i det högt belägna Beira-området skapar i stort sett guld av allt de rör vid. Och det är inte helt ologiskt, för dels finns det enorm kompetens ute i vingårdarna, och samtidigt ligger vingårdarna bland de högst belägna i hela Portugal. Det ger optimala förutsättningar för att skapa täta, komplexa och nyanserade viner, och även i en Grande Reserva som denna, som har legat 12 månader på fat, finns det plats för så mycket oförfalskad druvsmak att det nyper där det ska och mjuknar när det är dags för sådant. Druvsammansättningen heter på portugisiska Tinta Roriz, Touriga Nacional och Jaén. Touriga Nacional är Portugals nationaldruva, Tinta Roriz är det portugisiska namnet för Tempranillo, och Jaén är samma sort som vi i norra Spanien känner som Mencía. Ett par år i en mörk, sval och torr källare kommer helt säkert att lyfta den ännu högre på karaktärsskalan. Men det här är en sublim uppvisning i portugisisk power och elegans.

Winewherever, Rasmus Christensen

Här visar Beyra hur ett toppvin ska smaka. Det är packat med saftiga rödbäriga toner och kryddiga aromer, som hålls samman av en stram och spänstig syra som fint kompletteras av fattoner. Ett vin med stor potential. Om du gillar Beyra kommer du att älska deras Grande Reserve.

Verema

Cherry-colored wine with a garnet rim, clean, bright and with a medium-high layer. The nose is of good intensity, elegant due to the balance and combination of aromas, red and black fruits, floral notes, spices from various sources, toasted, smoked and balsamic sensations.
In the mouth it has a good attack, silky touch, very good acidity that structures the passage of the wine, wide, juicy, with a good body and marked complexity. Again elegant and very balanced. Good persistence.

Vivino

Concurso Vinhos de Portugal

Houlberg

6 tummar upp. Doftmässigt blir det närmast ett deja-vu till 2017:an, för återigen har Rui Roboredo Madeira mosat eller fått komprimerat ett överflöd av intryck i vinet ... närmast som dykgas i en tryckflaska med lite över 300 bar och redo att explodera med en antydan av några bordeauxlika sprängstycken. Det är återigen kompakt, massivt och tättpackat med mörk frukt, björnbär, svarta vinbär, svarta körsbär, dadlar, fatkaraktär med vanilj, rostat bröd, mjölkchoklad ... men också söt finsk lakrits, torr engelsk lakrits, saltvatten och gröna örter. I munnen framstår vinet som mycket yngre än 2017:an ... vilket det förstås också är, men alltså inte bara med ett år, för det har klart mer syra, bett, torrhet och friskhet, så vinet framstår som mycket stramt och faktiskt knappt lika krämigt som 2017:an. I stället är det vilt intensivt, stramt om än med mörk och fyllig frukt. Den friska mörka frukten får sällskap av peppar, svag bitterhet, rostade element, svag alkohol och så munn uttorkande, strama och torra tanniner samt krossad sten, järn, rost och balsamvinäger. Det är fortfarande en knös, snorvalp, drengeröv, gröngöling och ett gräddskägg, som måste låsas in, gömmas undan och glömmas bort i några år för att bli helt rumsrent, men redan nu ställer det till med bus ... och jag älskar det.